Landsbygd, hjärtro och pridefestival

På tisdagsnatten smög stressen och nervositeten in i varje cell i kroppen. Fick hjärtat att slå ett extra slag och andningen att darra som ett björklöv i vinden.
Så på onsdagen tog jag bussen ut på landet, bland kossor och nyfödda lamm, åkrar och små båtbryggor. Andades in någorlunda ren luft i lungorna, umgicks med det bästa sällskapet och hjärtat började slå som det skulle.
Promenerade i stövlar på grusiga landsvägar, blåste såpbubblor och bländades av eftermiddagssolen.
Det bästa med att vara ute på landet är att stjärnorna är så nära att man kan plocka ner dom och lägga dom i fickan.
När jag steg av bussen på lördagen i Göteborg igen, kände jag obehag i hela kroppen.
Jag bytte ut stövlarna mot klackar och drog på mig en klänning som svävar fint när man snurrar på dansgolvet.
Efter några öl hamnade jag på HTB-festivalens avslutningsfest på Stadsteatern tillsammans med några av de bästa människorna jag vet.
Träffade min prins. Det tårades i ögonen när vi kramade om varandra i klubbdimman, bland dunkande högtalare.
"Johan, det här är Freja. Hon skulle varit min flickvän om det inte vore för att jag är så jävla gay" sa han. Jag nickade instämmande.
Det är sant.
Vi skulle vara högt över öronen kära om det inte vore för just det. Att han är så jävla gay.
Vi dansade tills våra fötter blödde och jag kände mig tryggast i världen. Jag somnade på min prins axel på spårvagnsresan hem och när jag vaknade i morse visste jag att allt kommer lösa sig.
Det blir bara några stressiga veckor framöver. That's it.