min dröm är bara en av hundra 1000.000 andra drömmar på den här platsen

Jag hatar att ha hopplösa drömmar. Fast dom är bara hopplösa i mitt huvud. Egentligen tycker jag inte att drömmen är särskild hopplös alls, utan mer att jag själv är det.
På den senaste tiden, speciellt sen jag flyttade hit har jag haft ett sådant sug och känt ny frisk insperation i hela kroppen till att påbörja ett längre skrivprojekt.
Jag har högar med skrivblock fyllda med korta meningar, små texter om alla miljoner olika saker som finns runt omkring mig. Kyssar med knottrig hud, drömmar, rökiga hotellrum med mystiska hotellägare, parkpromenader, stadsyra och allt annat mitt i mellan.
Små korta noveller om allt och ingenting. Som liksom bara ligger där och låter penavtrycken blekas bort så jag tillslut måste gissa vilket ord jag en gång menat ska stå där. Den enda gångerna jag faktiskt skrivit en längre text är i de situationer där jag blivit tvingad till det, på skrivkurserna i skolan eller något liknande. Och det går så fruktansvärt långsamt! Jag lämnar in sist av alla, 400 veckor för sent än när det egentligen ska in osv. Det tar liksom bara stopp i huvudet. Blir för fixerad över att det måste vara något långt och intressant. Det blir så viktigt. Jag vet inte om jag vill att det ska vara så viktigt.
För några veckor sedan frågade Gav om jag ville vara med och skriva ett manus till en pjäs i hans dramagrupp. Jätteskoj ju. Blev så glad att han ens hade mig i tankarna.
Har suttit och försökt få ihop något. En början, ett slut, en story, en dialog.
Vad.som.helst.
Men jag är fast. Har tusen idéer inne i mig men jag blir för fixerad över att det ska vara ett manus... till en pjäs. Och jag skriver ju inte sånt? Jag skriver ju bara korta små noveller nerklottrade på skrynkliga pappersbitar som ligger lite överallt i mitt sovrum. Inga manus. Det vet jag ju inte hur man gör? Hur skriver man ens en bok? Det är ju liksom jättemånga sidor. Flera hundra. Så mycket bra saker har väl inte jag att säga?
Men vem säger att det ska vara bra saker och varför skulle jag inte kunna skriva ett manus till hans teaterpjäs? Ord är ord. Man kan skriva och sudda ut och skriva nytt tills man är nöjd. Men jag blir aldrig nöjd. Vill ändra miljoner gånger, tillslut blir det ett litet hål i pappret för allt suddande.

Detta är så lustigt. För inget stämmer. Det är bara underliga små tankar jag har fast i huvudet. Jag har ju inte ens provat på att skriva ett långt skrivprojekt, på mina alldeles egna begär förut. Så vad vet jag om vad jag kan och inte kan. Man måste ju testa. Men varför ska det vara så himla svårt och läskigt att våga?
Med de här konstiga idéerna kommer jag aldrig få en bok utgiven, eller se min pojkvän stå på scen med mina ord i hans fickor. Aldrig se den där eviga drömmen om skrivandet gå i uppfyllelse.
Blir det skit så blir det skit och jag är den enda som kommer veta om det. Kanske är det, det som är läskigast av allt med det hela. Att det är jag själv, ensam i hela grejen. Mina misstag, min framgång. Dom står bara jag för.
Känner ni också så om era drömmar någon gång? Liksom vart börjar man? Måste man ta det så seriöst från början till slut? 

St Andrew's Day, frågor om frågor och så där

Idag firar vi St Andrew's Day och jag har klätt upp mig för tillfället utan att ha några planer. Alla pluggar, jag med. Pluggade hela natten och hela dagen idag för att bli klar med det sista på mitt projekt i skolan. Nu är det inskickat och jag ber om ursäkt för hopplöst tråkiga uppdateringar på senaste.
Så här sitter jag, med mina målade läppar och min svarta klänningen som har oändligt många knappar i ryggen som han måste trixa upp med sina fumliga fingrar varje gång. Jag har inte pussat på honom sen i måndags då han har varit hemma i Glasgow. Jag är beroende. Tänker på hans kyssar konstantkonstant. Behöver bara lite äventyr ju.
Behöver lite distraction...hehe
hmm, vill ni ställa frågor? Är det nåt ni undrar över? Är det nåt ni vill veta? Har ni roliga tips på vad som helst? Vill ni ha tips? om vadå? behöver ni amatör råd i livsfrågor? om ni vill så fråga på eller bara berätta något kul!
ni är så fina, alla ni som studsar in här varje gång. Men det vet ni. 
♥ ♥ ♥

bunnyrabbit

"en öl då, men inget mer."
Men bartendern har lärt sig mitt namn och det vill jag fira. Kändes bra att ha blivit stammis på en trång liten kvarters pub som är dekorerad i varje litet hörn med ljusslingor och där fönsterna blir immiga av människornas kroppsvärme.
Tre timmar senare snubblar jag på tröskeln på vägen ut. Jag vinkar hejdå till alla som vill ha en och får en två tre fyra tillbaka.
Gav bor första våningen och har en balkong som egentligen inte är en balkong utanför sitt sovrumsfönster. Lampan är tänd, han ligger vaken, trafiken är tyst. Jag stapplar ut på gatan och formar händerna som en grammofon runt läppen som är kall och skriker ut rader från Shakespeares kärleks historier. Hans gardiner dras upp och fönstret öppnas.
"Varför står du där och skriker för?" frågan han och släpper in mig genom porten. Han möter mig i trappan och lägger händerna om mina kinder.
"you're crazy bunnyrabbit. my crazy bunnyrabbit" säger han med läpparna fastgjutna mot mina.

det lilla livet

Bara sånt som varit aktuellt. Syskonbesök, pub besök, illamående i taxibilar, stukade fötter, födelsedagsfiranden och hel bunt av de finaste människorna.
mår.så.jävla.bra.nu.jo.man.tackar

ps. tror det bor en liten mus under min säng. har inte bestämt mig för vad jag tycker om det än.