lördag 14 januari 2012

The Raven


Jag fick lite förfrågningar om novellen jag skrev förra vintern i En Bok Om Kärlek och om jag kunde lägga upp den på bloggen. Så här är den! xx

Jag läste i Illustrerad Vetenskap att korpar är ett av världens smartaste djur. Där skrev dom att, om det fanns ett glas till hälften uppfyllt med vatten och korpen inte kunde nå ner med näbben, skulle fågeln lösa problemet genom att lägga stenar i glaset och på det sättet höja vattenytan.
” Korpen är en stor, svart kråkfågel.
Den återfinns över norra halvklotet och är en av de två största kråkfåglarna.
En korp är mellan 54-67 centimeter lång och har ett vingspann på 115-130 centimeter. Korpar blir i naturen omkring 10 till 15 år, men livslängder på upp till 40 år har noterats.
Unga fåglar lever ofta i mindre flockar, men senare i livet bildar de livslånga par.
Varje par försvarar ett revir ”
Så säger Wikipedia.
Korp är en fågelart.
Korp är en dikt av Edgar Allan Poe.
Korp är ett album av Lou Reed.
Korp är en stjärnbild.
Korp. Min korp, dricker kaffe ur samma kopp som mig på morgontimmen.

Solen lägger ibland en solstrimma över hans ansikte när han sitter på köksstolen till vänster. Han tycker inte om kaffet jag gör. Han säger det inte högt men jag ser när han rynkar på näsan.
Han hinner alltid läsa klart tidningen innan mig. Jag läser långsamt, han läser snabbt. Ibland hittar han speciella artiklar som han sätter fast på kylskåpsdörren. Som den där artikeln om sjölejonet som kan spela flöjt eller den om mannen som samlat navelludd i 26 år för att han ska sticka en halsduk av det. Han tycker om sådant. Som att den där cowboyen Bill Pickett brukade bita tjurar i underläppen så att dom svimma. Eller att fjärilar luktar med sina fötter.
”Vet du om att inget ord i engelska språket rimmar på month?” säger han ibland. Eminem skulle inte hålla med honom. Eminem kan rimma på alla ord som finns. Det sa han en gång i 60 Minutes.
Under vänstra skulderbladet har han fyra födelsemärken, formade i korpens stjärnbild.
Under hans vänstra skulderblad finns en av de 48 konstellationerna som listades av astronomen Klaudios Ptolemaios. Det är mitt favorit ställe att kyssa. Att vila läpparna mot och känna hur hans hy blir knottrig och ojämn.
Längst hans handled kan man se hans blodådror. Vi brukar säga att det är en karta över alla Sveriges bilvägar. Och alla prickarna är prickar över städer. En gång ringade han in med en bläckpenna vart hans farmor bor.
Han har en djup halsgrop. Han berättade att, om han skulle skaffa en kattunge någon gång, så skulle han låta den lapa mjölk från halsgropen. Det skulle bli en lagom mängd mjölk till katten. Dom får ont i magen av för mycket. Hade han hört.
Han har långa ben. Som en stork. En gång la vi oss ner på ett köksgolv bredvid varandra och lät en kompis måla konjunkturerna av våra kroppar med takfärg . Så som man gjorde på skolgården med krita när man var liten. Då såg vi tydligt hur långa ben han har. Dom två kropparna såg ut som en förälder med sitt barn, upphämtad på förskolan. Då skämdes jag. Jag vet inte varför.
Så jag har börjat gå på tå. För att komma lite närmre hakspetsen. Och kinden. Och läpparna.
Vi möttes på ett dansgolv där vi hånglade. Vi hann inte skaka hand. Inga namn eller intressen. Vi hånglade anonymt i flera timmar. Jag undrar hur många cl saliv vi utbytte mellan varandra den kvällen. För det måste väl vara i cl man mäter sådant?
Folk förstod inte vad jag sa i tre dagar efter eftersom jag inte hade någon ork kvar till att lyfta tungan.
Jag visste redan den kvällen att han var den person som skulle veta alla mina hemligheter. Varje liten historia, varje liten händelse som gjort mig till mig.
” Så, nu har jag viskat alla mina hemligheter. Vad ska vi viska om nu? ” sa jag under hans lakan och vilade näsan i halsgropen.
” Du får viska dom hur många gånger du vill” svarade han.
Han vet min historia och jag vet hans. Jag vet varför han är rädd för hästar. Varför han lyssnar på The Raven när han är ledsen och har skor gjutna i betong. Varför han började samla på kinderäggsleksaker.Jag vet att han älskar ljudet av innebandyklubbor mot asfalt och klingande glas som skålar. Jag vet att han får obehagliga rysningar av bomullstyg mellan tänderna. Jag vet hur han fick ärret under hans vänstra öga som ser ut som en smilegrop när han ler. Jag vet alla viktiga och oviktiga saker.
Ibland bråkar vi. Om dumma saker. Det är sällan man bråkar om vettiga saker.
Vi bråkade om toalettdörren nästan jämt. Han tycker den ska vara stängd. Han uppfostrades med stängd toalettdörr. Jag uppfostrades aldrig. Jag kan inte det där med toalettdörrar i alla fall.
Så en dag skruvad jag loss dörren och slängde den i containern som stod några hundra meter längre ner på gatan. Nu har vi ingen toalettdörr och vi bråkar bara om vettiga saker.
Han frågade aldrig vart den tog vägen. Han kysste bara min panna och lekte med sina fingrar över min höft. Han leker alltid med fingrarna över min hud, med andetagen bak i nacken och får tår att domna bort och knän att skaka. Som när man slår i armbågen och det känns som en stöt i hela armen. Precis så. En stöt från tinningen ner till domnade tår. Han säger att jag luktar gott vid mitt nyckelben. Kysser varje ryggkota. Spelar med fingrarna över revbenen. Han kan varje kurva, varje centemeter av hud.
Ibland säger han att jag är en fjäril. Jag är hans fjäril. Med honom blir mina vingar så tunna och genomskinliga. Han ser enda in till benstrukturen. Enda in.
Vi smälter samman. Som två stearinljus som stelnat. Ihop gjutna. Formar varandra och passar tillsammans lika bra som Askungen och hennes glassko.
Han är som en dikt skriven av Edgar Allen Poe. Som toner av Lou Reed.
Han är en stjärnbild. Tusentals tindrande stjärnor som förtrollar varje liten cell innanför huden. Som den där stjärnhimlen du inte kan sluta titta på. Och du glömmer att blinka.
Korp. Min korp.


Och här hittar ni boken!

14 kommentarer:

  1. asså...dina texter.Dör!!

    SvaraRadera
  2. helt ärligt så var detta bland det finaste jag läst på väldigt,väldigt länge.

    SvaraRadera
  3. Tack tack tack freja! du anar inte vad jag sökt!! finaste i världen.

    SvaraRadera
  4. Du har fått mig att börja skriva lite smått igen, tack till dig för det. Trodde aldrig att det skulle hända, men du inspirerar mig. Himla duktig är du.

    SvaraRadera
  5. "Han är en stjärnbild" mycket fin text. Du förtrollar orden & gör dem dina.
    Lyx att läsa här. Stor inspirations källa.
    Glad jag hittat hit. Kram!

    SvaraRadera
  6. "Längst hans handled kan man se hans blodådror. Vi brukar säga att det är en karta över alla Sveriges bilvägar. Och alla prickarna är prickar över städer. En gång ringade han in med en bläckpenna vart hans farmor bor."

    Just det där är nog det finaste jag läst.

    SvaraRadera
  7. Det var vackert skrivet om en fin kärlek :)

    SvaraRadera