tisdag 20 december 2011

lost


Kommer ni ihåg den där känslan när man tappade bort föräldrarna på nöjesfältet ? Paniken av inte veta vart man var, vilka alla andra var och känslan att vara helt ensam. Men det fanns alltid någon som tog ens hand och förde en rätt. Någon som hittade en.

På lördagsnatten hamnade jag på en smutsig, rökig svartklubb tre trappor upp i ett hus med färgat glas i fönsterramarna. Trängdes med människor jag inte stött på, på länge och tänkte att den där sista ölflaskan inne på rummet hade jag varit bättre utan. Det var inte rätt lördag för trängsel och basbrus i öronen. Mitt i dansstegen sa kroppen stopp. Sa inte ens hejdå till mina vänner, tog på mig tjocktröjan och jackan i farten ut och andades in tre tunga andetag utanför på en svart gata. Jag hade gått i tjugo minuter med vinglande steg när det slog mig att jag inte mindes vägen till busshållplatsen. Jag skickade ett sms till en vän som sa åt mig att komma tillbaka till klubben istället. Jag vände om och gick tillbaka samma väg som jag kom ifrån. Efter ytterligare trettio minuter hade jag fortfarande inte kommit till klubben. Inte ett basbrus, inte ett skratt. Bara små vindstormar som grep tag i ståldörrar med hänglås. Industriområderna är stora här. Enorma. Stora labyrinter i betong och rostat stål. Inte en gatulampa eller husnummer. Jag ringde min vän men fick inget svar. Ringde min syster men fick inget svar. Jag var ensam. Inte en själ. Helt ensam i det område mamma och pappa brukade varna mig för när jag var yngre. Jag sprang i två timmar. Återvändsgränd. Återvändsgränd. " Ingen skulle höra mig skrika." Jag lutade ryggen mot en kall vägg och lät kroppen glida ner till marken. Hämtade andan och kände paniken sprida i varje centimeter. Tårkanalerna över kinden blev kalla och fingertopparna röda. Ringtonen ekade i öronen. Svara. Snälla svara. " Hallå?" Det fanns inte så mycket han kunde göra. Bara hålla mig lugn, och efter vad som kändes som en evighet lyckades jag ta mig till motorvägen. En taxichaufför erbjöd sig att köra mig in till stan gratis. Klockan hade hunnit slå nio på morgonen när jag tog mig upp till hotellrummet. Han kunde inte låta bli att skratta lite när jag steg innanför tröskeln. Satte sig ner bredvid mig på sängkanten, drog handen över huvudet och kysste min panna. " Åh Freja. Du alltid så vilsen."

Det enda som skiljer nu från då är att man klarar sig själv. Ingen som tar tag i ens hand och för en rätt. Ingen som letar och hittar. Det får du göra själv.
Det är jag: Så förbannat jävla vilsen.
Till och med på vägen hem från en smutsig lördagsklubb.

6 kommentarer:

  1. läskigt att gå vilse! kommer ihåg känslan från när jag var liten!

    SvaraRadera
  2. Så himla himla fint skrivet!

    SvaraRadera
  3. Gud vad fin din blogg är. Jag dör lite.

    SvaraRadera
  4. man går sönder och binds sedan ihop igen när man läser dina texter. allt är så fint och sant och åh.

    SvaraRadera