Det var den sista sommardagen. Folk som börjat jobba hade gått till jobbet, folk som börjat skolan hade gått till skolan.
Du och jag satt på en strand med för mycket kanelbulle i kinderna än det går att tugga.
Du titta på mig och sa,
" Du är så vilsen. Du vet inte vart du har dig själv. "
Jag nickade.
Jag visste att det skulle bli obalans. Med dig. Med mig. Med mina framtidsplaner och drömmar.
Spännande, tänkte jag först.
En annan kväll kom jag på mig själv fälla en tår av rädsla.
Nu...ja nu, är jag mest bara förvirrad. Vilsen. Men kanske ska det kännas just precis så här?
När man är 19 år.
Sen sa du,
" Men jag tycker om att ta hand om dig. "
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sv: ja, visst är den? inspiration till tusen. åh, din blogg är helt underbar. dina ord är helt underbara.
SvaraRaderaJag är på ett mycket vingligt humör nu. Tårarna är inte långt bort. Och den här texten får nästan fram dom.
SvaraRaderaSå vackert du skriver. Så skirt på något sätt, känslorna finns precis under bokstäverna.
Vackert.
jaa häftigt. det är inte ofta man hittar andra frejor må jag säga
SvaraRaderaoch du skriver så att man ser det. asbra.
åhåå. det där var mycket fint. din kommentar gjorde mig väldigt glad förresten. tack.
SvaraRadera