05

Maj månad stod stilla. Trots blommande träd och humlesurr.
Jag och min sångfågel tog två olika vägar. Det var så tyst när vi sa det. Vi nästan viska när han släppte min hand.
Och jag var inte olycklig men heller inte så lycklig.
Jag stod mitt i mellan. Mellan tid och hastighet.
Jobbade eller satt i blommande parker och läste. Drog in djupa andetag,för maj luktade ju så gott.
Promenerade över kullersten och trasig asfalt, för gatorna var torra och dammiga.
Somnade i en väns soffa, vaknade och traskade hem med vind i håret.
För nätterna var stormiga.

Men nu är det juni och det springer i varje centimeter av min kropp.
Jag ska springa fortast av alla.

I'm sick in your mouth

Jag minns hur jag satt på bussresan hem, med morgonsol över ögonlocken och nyborstade tänder som smög bakom leendet. Även om jag visste att du drog din hand från min när jag sökte efter den i fickan. Och det gick så långt. Så länge.
Tusen nätter och tusen dagar. I dina lakan. I mina lakan.
Du träffade min mamma. Jag träffa din katt.
Du fick hemliga meddelanden under huvudkudden. Jag fick korta sms efter midnatt.
Du fick min knottriga hy och okända födelsemärken, mina viskande ord och mina hundra tårar.
Jag fick ingenting.
Och det gick så långt. Och det var så längesen. Men jag bli ledsen nu. Nu när jag tänker på pojken på andra sidan bordet som ville kyssa mig mest i världen och dra fingrarna över min knottriga hy. Han som ville lägga hemliga meddelanden under min kudde.
Och jag bara blunda. För din skull.
Jag blir ledsen nu när jag tänker på den där gången jag satt vid busshållplatsen med ansiktet begravt i mina händer och salttårar över kinderna när jag fortfarande kunde känna smaken av dig i gommen.
För du tog aldrig på mig på riktigt.
Du behövde aldrig älska mig, bara se mig.

Har ni med haft en sådan person?
En som drar undan fingrarna i fickan.
Som får en att känna sig som molnen från ett flygplansfönster.
Tunna och näst intill osynliga.

Vet ni

Jag har en liten dröm. En fantasi som spelas som en kortfilm innanför pannbenet om och om igen.
Jag vill åka bort. Bara jag. Helt ensam.
Till en lugn plats. Där det är så tyst att man kan höra träden knarra och fågelbröst bulta.
Där ska jag skriva textrader som blir till böcker. Textrader lika ärliga och blottade som ett brustet tonårshjärta.
Där ska jag vakna på morgonen med dagsljus mellan persiennen. Ha tårna i blöt sand och ligga under stora ekar. Långa promenader över ängar och under trädskuggor.
Där ska jag vända ansiktet mot himlen och känna regndroppar mot kinderna och pannan.
Ja, där ska jag andas. Och skriva. Fokusera. Bara ett litet tag.

Vilka är era drömmar?

on the dancefloor im a world class freak

Skullset

Jag stod i mitten av ett dansgolv. Klädd i armékläder och blommor i håret.
Minns att det var snurrigt och att vi skrattade högst av alla, med armarna uppsträckta mot stjärntaket. Svett från hårbotten ner längst nacken, över ryggen och svanken.
Han håller båda sina händer om mitt huvud och skriker något jag inte kan uppfatta. Vibrationer från högtalarna får det att kittla i hälarna.
När garagedörren går upp är klockan nio på morgonen och hela verkligheten känns blek och suddig. Kan inte ens nå med fingertoppen.
Efter en halvtimmes taxiresa tillbaks in till stan sitter vi på hotellrummet med pannkakor i sängen.
Whiskeypojken ler mot mig på riktigt för fösta gången.
" Vad tänker du på? " frågar han.
" Inget. "
Det svaret har han aldrig fått förut.
Jag tar bussen hem till min egna säng. Gatorna är tomma och dessa mornar kan Göteborg inte bli vackrare.