

Jag träffade min sommarpojke idag på tåget.
Sommaren när jag var nyfylld 19åring.
Sommaren när han önskade han var nyfylld 19åring.
Han berättade att han träffat en flicka. I två månade har dom blygsamt älskat varandra och nu ska dom köpa hus. Ett hus strax utanför Göteborg som dom ska måla om i färgen blå.
Jag log.
Solljuset la sig över hans ögon så han kisa, precis som på båtbryggan där vi brukade dricka ur samma ölflaskor och röka upp hela cigarettpaket.
Vi brukade dansa tills solen hann gå ner och gå upp igen uppe på Röda Stens berg, där man kunde se ut över hela hamnen som färgades röd vid soluppgången.
Han brukade luta huvudet mot min axel när han blev trött.
Tillsammans promenerade vi hem med cykeln. Stannade på vägen för att hångla. Kysstes under betongbron med rödvinssmak under läpparna.
Han var den perfekta sommarpojken att slå upp ögonen brevid när ljuset bildade små dammkorn i luften och man kunde höra en fluga surra i ett av hörnen i sovrummet.
Och nu satt han där mitt i mot mig med odlad mustasch och skulle köpa hus.
Jag kunde inta annat än le och svara " Vad fint ".
För det var det. Så himla fint.