marry xmas

Pappa firade julledigt med att dricka en flaska vin och slå in julklappar samtidigt. Nu står det " God jul till tomten " på varenda paket.
Julklappskaos.

Hoppas ni alla får en underbar jul med slappt häng med fina människor och alldeles för mycket mat!
Och förresten, tack för alla fina kommentarer och allt peppande som droppar in i kommentarsfältet! Jag blir så himlahimla glad! Ni är fina.

Hoohooho maaaarry christmas! xxx

lost

Kommer ni ihåg den där känslan när man tappade bort föräldrarna på nöjesfältet ? Paniken av inte veta vart man var, vilka alla andra var och känslan att vara helt ensam. Men det fanns alltid någon som tog ens hand och förde en rätt. Någon som hittade en.

På lördagsnatten hamnade jag på en smutsig, rökig svartklubb tre trappor upp i ett hus med färgat glas i fönsterramarna. Trängdes med människor jag inte stött på, på länge och tänkte att den där sista ölflaskan inne på rummet hade jag varit bättre utan. Det var inte rätt lördag för trängsel och basbrus i öronen. Mitt i dansstegen sa kroppen stopp. Sa inte ens hejdå till mina vänner, tog på mig tjocktröjan och jackan i farten ut och andades in tre tunga andetag utanför på en svart gata. Jag hade gått i tjugo minuter med vinglande steg när det slog mig att jag inte mindes vägen till busshållplatsen. Jag skickade ett sms till en vän som sa åt mig att komma tillbaka till klubben istället. Jag vände om och gick tillbaka samma väg som jag kom ifrån. Efter ytterligare trettio minuter hade jag fortfarande inte kommit till klubben. Inte ett basbrus, inte ett skratt. Bara små vindstormar som grep tag i ståldörrar med hänglås. Industriområderna är stora här. Enorma. Stora labyrinter i betong och rostat stål. Inte en gatulampa eller husnummer. Jag ringde min vän men fick inget svar. Ringde min syster men fick inget svar. Jag var ensam. Inte en själ. Helt ensam i det område mamma och pappa brukade varna mig för när jag var yngre. Jag sprang i två timmar. Återvändsgränd. Återvändsgränd. " Ingen skulle höra mig skrika." Jag lutade ryggen mot en kall vägg och lät kroppen glida ner till marken. Hämtade andan och kände paniken sprida i varje centimeter. Tårkanalerna över kinden blev kalla och fingertopparna röda. Ringtonen ekade i öronen. Svara. Snälla svara. " Hallå?" Det fanns inte så mycket han kunde göra. Bara hålla mig lugn, och efter vad som kändes som en evighet lyckades jag ta mig till motorvägen. En taxichaufför erbjöd sig att köra mig in till stan gratis. Klockan hade hunnit slå nio på morgonen när jag tog mig upp till hotellrummet. Han kunde inte låta bli att skratta lite när jag steg innanför tröskeln. Satte sig ner bredvid mig på sängkanten, drog handen över huvudet och kysste min panna. " Åh Freja. Du alltid så vilsen."

Det enda som skiljer nu från då är att man klarar sig själv. Ingen som tar tag i ens hand och för en rätt. Ingen som letar och hittar. Det får du göra själv.
Det är jag: Så förbannat jävla vilsen.
Till och med på vägen hem från en smutsig lördagsklubb.

Enfin le secret n'est plus

Jag träffade en fransman igår. Han bad artigt om han fick slå sig ner vid mitt bord. Jag nickade.
" Jag har sett dig här förut. " säger jag.
Jag har sett honom gå runt från bord till bord. Slå sig ner, skaka hand. Vissa ser besvärade ut, andra verkar uppskatta det.
Han ler och skakar på huvudet.
" Det är inte som du tror. Jag tittar inte efter någon att gå hem med." säger han.
Han förklarar hur han flyttat från norra Frankrike till Paris. Från Paris till vänner i Stockholm. Hur han blev snurrig från storstadslivet. "phjuu" säger han och lägger handen över pannan.
Och till sist hamnade han här. Han förklarar att han började slå sig ner vid folks fikabord för att lära sig det svenska språket. Men att han lärt sig så mycket mer än så. Större saker.
Det stämmer. Man märker att han vet mycket om mycket. Har förståelse och tålamod. Han får mig att skratta. Han har underliga små rutiner som får det att dra i mina mungipor. Han har historier som berättar att han levt. På riktigt.
Jag försöker lista ut hans ålder. Han ser ut att kunna vara några år äldre än mig, men talar på ett sätt som att han levt tjugo år längre.
Han liksom fastnar. Klamrar sig fast vid mig. Jag frågar om han vill följa med på fest.
" Känns det inte lite påträngande då? Vi träffades ju just. " säger han.
Jag ler och skakar på huvudet. Vi dricker upp vår glögg. Tar oss ut på de stormande gatorna, upp för en smal trappa och in på en vindsvåning. Jag minns inte hur jag fick reda på det här stället. Känner ingen. Inte ens mitt sällskap. Vi slår oss ner i en soffa. Han berättar att det är längesen han varit på fest så jag bjuder honom på en öl. Vi lyssnar till livemusik och skålar.
" Jag ljög " säger han.
Han flyttade inte från Paris för vänner i Stockholm. Han är så olyckligt kär. Han vägrar ens säga hennes namn. Och det har gått flera år. Flera år. Han suckar. Jag frågar när han ska tillbaka till Frankrike.
" Aldrig. " säger han.
Vi skiljs åt vid Järntorget sent på natten och när jag kommer hem har han skickat ett tack och godnatt på min mobil.

drive

Jag minns hur skönt jag tyckte det var att komma till nya platser redan när jag var liten. Att lämna flickrummet hemma. Den befriande känslan att öppna min röda koffert och prydligt lägga upp dagboken, tändsticksasken, tuggummi paketen och färgpennorna på någon annans nattduksbord.
Den pirriga känslan när pappa vek upp tidningen med bostäder som hyrdes ut över sommaren redan i februari. Hur hela familjen lutade sig över köksbordet och pekade ut de sommarstugor som såg finast ut. Gärna de som hade trädgård eller att de låg nära en bondgård. Pappa skakade på huvudet åt husen med för många rum och hur hela familjen uttryckte samtidigt ett imponerat "ooooh"åt de hus med kök som innehöll diskmaskin.
Sedan längtade man i flera månader. Räknade ner och kryssade över dagar i almanackan. Skrev packlistor och förklarade för mjukisdjuren att man skulle resa iväg ett tag, men att tiden går fort och att de inte ens skulle hinna sakna mig ändå.
Sen kom morgonen när mamma väckte en tidigt och man for iväg i en bil som var packad ända upp till taket. Och mamma eller storebror var tvungen att hoppa ur för att pappa skulle kunna backa ut den rostiga Volvon som gnisslade i rondellerna.
Vi åkte på alla vägar. Besökte varje stad. Ja, mamma och pappa tog mig överallt i Sverige. Och vi sjöng med i Mariah Careys alla höga toner, smulade ner sätena med kex, vilade huvudena mot varandras axlar och varje sommar köpte pappa en ny läderplånbok på Statoil.

Och nu. Nu fortfarande när jag åker bil får jag den där lukten av barndom i näsan och pirret ut i fingertopparna. Så i fredags när alla vännerna kände hopplösheten greppa för hårt om handleden tog vi bilen norr ut. Och packningen går fortfarande ända upp till taket och de höga tonerna sätter jag bättre nu än då. Och vi hade glömt att det var kallare där än hemma och frös genom nylonstrumporna. Och även om det främmande nattduksbordet inte står i ett rum med gamla rostapeter och antika trämöbler, utan i ett ljusblått pojkrum med serietidningshögar på golvet gav det mig samma befriande känsla som jag fick som liten.