söndag 11 december 2011

Enfin le secret n'est plus



Jag träffade en fransman igår. Han bad artigt om han fick slå sig ner vid mitt bord. Jag nickade.
" Jag har sett dig här förut. " säger jag.
Jag har sett honom gå runt från bord till bord. Slå sig ner, skaka hand. Vissa ser besvärade ut, andra verkar uppskatta det.
Han ler och skakar på huvudet.
" Det är inte som du tror. Jag tittar inte efter någon att gå hem med." säger han.
Han förklarar hur han flyttat från norra Frankrike till Paris. Från Paris till vänner i Stockholm. Hur han blev snurrig från storstadslivet. "phjuu" säger han och lägger handen över pannan.
Och till sist hamnade han här. Han förklarar att han började slå sig ner vid folks fikabord för att lära sig det svenska språket. Men att han lärt sig så mycket mer än så. Större saker.
Det stämmer. Man märker att han vet mycket om mycket. Har förståelse och tålamod. Han får mig att skratta. Han har underliga små rutiner som får det att dra i mina mungipor. Han har historier som berättar att han levt. På riktigt.
Jag försöker lista ut hans ålder. Han ser ut att kunna vara några år äldre än mig, men talar på ett sätt som att han levt tjugo år längre.
Han liksom fastnar. Klamrar sig fast vid mig. Jag frågar om han vill följa med på fest.
" Känns det inte lite påträngande då? Vi träffades ju just. " säger han.
Jag ler och skakar på huvudet. Vi dricker upp vår glögg. Tar oss ut på de stormande gatorna, upp för en smal trappa och in på en vindsvåning. Jag minns inte hur jag fick reda på det här stället. Känner ingen. Inte ens mitt sällskap. Vi slår oss ner i en soffa. Han berättar att det är längesen han varit på fest så jag bjuder honom på en öl. Vi lyssnar till livemusik och skålar.
" Jag ljög " säger han.
Han flyttade inte från Paris för vänner i Stockholm. Han är så olyckligt kär. Han vägrar ens säga hennes namn. Och det har gått flera år. Flera år. Han suckar. Jag frågar när han ska tillbaka till Frankrike.
" Aldrig. " säger han.
Vi skiljs åt vid Järntorget sent på natten och när jag kommer hem har han skickat ett tack och godnatt på min mobil.

12 kommentarer:

  1. Om du skulle skriva en bok skulle jag ha den i min väska för att alltid ha något vackert, fantastiskt och alldeles silkesfint att läsa. Jag skulle ta med den överallt, för dina texter är helt totalt underbara.

    SvaraRadera
  2. Sluta aldrig skriva, kan du lova mig det? Du skriver så fantastiskt bra. Och den här storyn, vidare den var sann eller inte(?), var väldigt fin.

    SvaraRadera
  3. Sv: Taaaack ♥
    Förresten. Så himla fint text!

    SvaraRadera
  4. Åh! Tänk vad fint det hade varit om det fanns ännu fler sådana människor, som vad glada i att fika med främmande människor bara för att lära känna nytt folk och höra nya tankar. Då hade det ju blivit dubbelt så mysigt och spännande att gå på café. (du skriver så fint förresten. Det du skrev nu blev ju som en liten charmig saga som rörde vid hjärtat)

    SvaraRadera
  5. är det på riktigt? så himla fint.

    SvaraRadera